Långt bort och ändå så nära

Det finns något förtrollande och charmerande över år 2020. Det kan uppfattas som både långt bort och nära på samma gång. Tillräckligt långt bort för att förslagen i strategierna inte behöver vara ”skarpa”, utan kan utformas mer i detalj vid ett senare tillfälle. Tillräckligt nära för att målbilden ändå ska kännas realistisk och att vi som läser dokumenten kommer kunna vara med och se resultatet.

Problemet är bara att dessa i och för sig välmenande strategier på såväl nationell som europeisk nivå, tack vare sin ofta lite diffusa karaktär, har en tendens att inte bli genomförda, åtminstone inte fullt ut. Vem minns inte EU:s Lissabonstrategi, föregångaren till EU2020?  Den lanserades av stats- och regeringscheferna vid Europeiska rådets möte i Lissabon i mars 2000 . Målet var att göra EU till världens mest konkurrenskraftiga ekonomi och uppnå full sysselsättning före 2010. Vi vet alla hur det gick. EU är fortfarande på efterkälken mot såväl USA som Kina och andra asiatiska länder.

 

Kampen om tiden

Det pågår en kamp om hur vi ska förhålla oss till tid.

Å ena sidan har vi Slow-rörelsen som sakta men säkert växer sig allt starkare. Från början var det enbart Slow Food, därefter Slow Cities och nu finns många andra områden som Slow Fashionoch Slow Reading. Det har gått så långt att det faktiskt finns en ”internationell långsamhetsdag” (21 juni). Å andra sidan har vi den krassa verkligheten, speciellt i finans- och datavärlden där man numera räknar mikrosekunder. Höghastighetshandeln sveper in över Europas börser och tradingföretagen försöker placera sina servrar så nära börsens egna för att tjäna värdefull överföringstid. En enda tradingfirma kan skicka 10 000 köp- och säljorder i sekunden och då spelar den fysiska närheten till börsdatorerna en avgörande roll. På samma sätt är många dataspelare helt inriktade på att ha så liten lagg som möjligt, dvs svarstiden mellan datorer i nätverk, uttryckt i millisekunder.

Slutsatsen blir att vi håller på att få ett tudelat tidsbegrepp, där somliga hyllar det lugna tempot som ger tid för eftertanke, medan andra jagar millisekunder. Utmaningen är som vanligt att få dessa världar att samsas.

 

Kapitalismen söker sin framtid

Finanskrisen har inte bara lett till en debatt om vad som kommer att bli normalt, utan kapitalismen som företeelse och dess framtid diskuteras också.

Timesredaktören Anatole Kaletsky har skrivet en bok som heter Capitalism 4.0, där han försöker måla upp en framtid mellan den nu havererade låt-gå mentaliteten och 1900-talets alltför kraftfulla politiska styrning, modell Keynes. Kaletskys kapitalism är pragmatisk och innehåller kontroller av såväl offentliga utgifter som marknadsöverdrifter och försöker undvika ojämlikheter.

Den singaporianske poeten och pensionerade OECD-direktören Chandran Nair lägger till ytterligare en dimension till kapitalismens framtid när han i böcker och debattartiklar pekar på att den västerländska formen av kapitalism inte kan fungera i Asien. Hur skulle det gå om fyra miljarder asiater år 2050 skulle konsumera som amerikaner? Nair menar att det behövs helt andra styrsystem.

 

Det nya normala

Hur kommer världen att se ut och fungera när finanskrisen ligger helt bakom oss?

Det är en fråga som sysselsätter många, framför allt i USA. Newsweek konstaterade i ett reportage för en tid sedan att varje generation präglas av den verklighet som råder då man är ung, vilket borde innebära att dagens

uppväxande generation fått sig en rejäl tankeställare, som borde påverka dem att konsumera försiktigt, precis som deras föräldrar tvärtom blev hängivna konsumenter eftersom de växte upp under de glada 50-, 60- och 70-talen, då tillväxten stod i centrum. Ekonomiprofessorn Nouriel Roubini är inne på samma tankegångar i sin bok Crisis Economics, liksom den i Sverige mer kände professorn Richard Florida (han med ”den kreativa klassen? ) i sin bok The Great ResetFlorida är optimistisk och menar att vi går mot en tid där det nya normala kännetecknas av större flexibilitet, lägre skuldsättning, mer tid för familjen, bättre personlig utveckling och tillgång till fler upplevelser.

Vad blir normalt i Sverige? Richard Floridas framtidsbild känns tilltalande, men frågan är om den också är realistisk. Den pekar på ett icke-konsumtionsdrivet samhälle som kräver annorlunda och i dag knappast existerande strategier för tillväxt, annars riskerar det mesta i utvecklingsväg att stanna upp.

 
Sida 5 av 6« Första...23456